Criticalmalfunction

Det var Mysan som kom och hälsade på! Vi tittade på lite foton och jag hittade de här som jag bara kände att jag måste visa. De är foton från våran resa till Oslo för ett tag sen. Enjoy!
 
Jag var inte den enda med en kamera (det är Nils kamera hon håller i, om någon undrar.)


My som visar upp kläder, när får vi se dig som modell för ditt eget märke då?


Mysan på en uteservering i Oslo, glad var du också!

---

Min favorit är helt klart mitten bilden, den är så skön. Jag är vädligt stolt över att den är så bra och det tror jag Mysan också är.

 

 

Min lägenhet är iskall, verkligen iskall. Det drar från fönstret och det är så man undrar om man glömt sätta på elementen. Varje gång jag känner på dem så blir jag nästan lite besviken, ja de är på uppskruvade på max men likväl är det kallt och de är inte särskilt varma heller. Så jag sitter (eller snarare halvligger) inlindad i mitt duntäcke med min bärbara i knäet och dricker te och läser bloggar.

Det är så kallt att jag till och med har sockor på mig, jag som helst är barfota.

Ett par våningar under mig sitter Mysan i sin lägenhet och fryser hon med. Det är inte lätt för oss idet här huset.

Nåja, som jag sa fördriver jag tiden med att läsa bloggar och surfa runt lite och då hittade jag Bagaren och Kocken http://bagarenochkocken.se/shop/ där det blanda annat säljer Eva Solos tebryggare (på bliden) lustigt nog är det just en sån jag har. Visst är den snygg?

Nu får jag snart besök också, bäst jag gör i ordning lite kaffe!

Ja, jag har köpt den, Peter Englunds nya bok. För min första lön från uh.
Jag hade från början tänkt köpa ett par skor som jag gått och sneglat på men tyvärr så upptäckte jag förra veckan att de inte fanns kvar i butiken. Men så var jag ju på den där föreläsningen och då bestämde jag mig. Jag skulle lägga pengarna på Peter Englunds nya bok!
Så nu står den där i min bokhylla. Men jag har lovat mig själv att inte börja läsa den förens jag har skrivit min tenta. Så imorgon ska jag börja läsa den. Jag längtar!

Tidigare ikväll smet jag från tentapluggandet, bara två timmar ungefär, för att gå på Historiska föreningens höstmöte och lyssna på Peter Englunds föreläsning "Anti-historia. Första världskriget som berättelse och upplevelse": om hans nya bok och om hans teorier om narratologi.
Det var så inspirerande att jag bestämt mig för att jag imorgon ska gå och köpa hans bok, han läste lite ur den och jag bara kände att jag måste få veta mer.

Vill du också bli inspirerad, veta mer om hans bok eller bara ta reda på vem han är? Gå in på hans hemsida, här hittar du allt du behöver veta.
http://www.peterenglund.com/

Och en särskilt tack till Mysan som fick med mig på höstmötet, det var precis vad jag behövde vännen, så tack.

Det är lördag så jag tänke att jag skulle unna mig lite lördagsgodis, en lite påse gott och blandat kanske.
Men sen kom jag på att det kanske vore lite synd, jag äter inte lakris så då måste jag ju slänga alltihop och det känns lite slösaktigt och trist. Då kom jag på att det vore trevligt om man delade på den där påsen med någon som kunde äta upp lakrisen. Någon man tycket om..
Sen tänket jag att om man skrev en kontakt annons: Lakrisätande kille sökes att dela livets godispåse. Svar till godisälskare som inte äter lakris.
Ibland kan man få konstiga ideér av att äta godis.


Någon som blir sugen?

Gud så skönt det är att vara klar med PM:an en dag innan den ska in! Det är så skönt. Jag slipper sitta och stressa imorgon. Istället kan jag bara glida in på institutionen imorgon och lämna in den. Helt underbart!
Det hjälpet faktiskt att ha någon att resonera med när man skriver, någon som kan hjälpa en när man fastnar och som får en att verkligen gör det man ska och inte gör allt annat man kan komma på för att man inte vill skriva den.
Så nu är det bara tentapluggande kvar... ska ta ett djupt andetag och sova ut i natt och sen är det bara böckerna som gäller. Inga undanflykter, nu är det tentan som gäller! Och den ska jag klara galant. Jag bara ska klara den!

En riktig hel kväll med min kursare. Vi har pluggat i timmar, ätit pizza och tittat på dokumentärfilm om ondska.
Ja, det har varit precis vad jag behövde. Och en filisofidissuktion.

Det är ett bra botemedel för en sån där dag...

Känns som jag måste springa för att hålla balansen. Måste gör saker hela tiden för att inte börja känna efter. Jag vill inte känna efter just nu. Kanske är jag lite rädd för vad jag ska känna om jag känner efter. Är nog rädd för att jag inte vet vad jag är rädd för.

Jag måste sluta titta på kobra, man ser något av Hirst eller Koons och man blir sjuk, verkligen sjuk... det bara kliar i fingrarna och man kan inte få det ur skallen, hur ska man kunna plugga då?
Men hur slutar man med något som själen verkligen behöver? Det är som att sluta lyssna på musik, eller sluta andas. Omöjligt! Eller ännu värre: sluta tänka! Den dagen jag slutar tänka är min själ död.
Så jag får försöka tänka att det går, det måste gå...
Skapandet får ha andra utlopp men en dag - kanske snart, kanske inte - så kommer nog känlsan tillbaka. Terpentin och oljefärg, kol och canvas... känslan av att få forma en lite bit av verkligeheten med sina egna händer och efter sitt eget huvud. Ack så vackert det låter.

Igår var jag på Centrum för Handikappforsknings jubileumsföreläsning om funktionshinder och kön. Den handlade bland annat om identitet och funktionshinder: om man ser sig själv som i första hand person med funktionshinder/diagnos eller om man ser sig själv som en egen person i först. För oss unga är det ofta självklart att vi är de vi är, unika personer med speciella intressen. Sen kanske vi se oss som att vi också har ett funktionshinder eller en diagnos.

Min största undran är när ska special skolar (och särskolor och andra former av institutioner som ska ta hand om/ge stöd åt unga med olika typer av funktionshinder/diagnoser) inse det vi redan vet? Att vi är med våra funktionshinder! Inte trots dem, utan med! Inte tack vare, utan med!

Jag är student med hörselskada, inte trots hörselskadan.

En annan viktiga ska som de pratade om var att när man har t.ex. en diagnos (speciellt om man har ett psykisktfunktionshinder) så tolkas ofta allt man gör som en del av den avvikande diagnosen. En kvinna i England råkade ut för att hennes hem beskrevs som tvångsmässigt rent för att hon städade innan hon fick hembesök av sin kontaktperson och såg till så att barnen hade rena kläder, allt för att hon var rädd att om hon inte städade innan skulle det tolkas som att hon inte mådde bra. Men likt förbannat så de hennes som lika sjuk i alla fall, vad hon än gjorde.

Själv städar jag som en galning om jag vet att någon ska hälsa på, med några få undantag förstås, man erkänner ju inte för vem som helst hur slarvig man är.

Letar du efter någon som kan hjälpa dig med ditt liv? Rädda dig? Söker du förtvivlat en hjälte?
Se inte längre än till närmsta spegel!
För det är precis min poäng, att det bara är du som har ansvar för ditt liv, bara du som kan leva det och bara du som kan rädda dig själv.
Jag menar inte att ensam är starkast, för att vara sin egen hjälte är att kunna be om hjälp. Tala om för sin familj, sina vänner och omvärld att jag har svårt för det här, hjälp mig att hjälpa mig själv!
Så se dig i spegeln!

Urk, fy och blä!
Jag tycker inte om instuderingsfrågor, det hjälper ju inte... har ingen vettig funktion i min inlärning alls! Varför måste man alltid anpassa sig till andras metoder? ger mig inget alls, vill inte gör dem! Vill verkligen inte!
Det är ju så man tappar lusten att plugga över huvudtaget... urk

Jag sitter och tittat på svt's tema kväll om vampyer, känner mig som värsta nörden men jag älskar sånt här. Bra skräck film och fantastisk litteratur.
Jag älskar Anne Rice och hennes böcker och filmatiseringarna. Här talar vi eskepism för hela slanten!
Nej, nu ska jag titta vidare...

Nej, det är mitt råd till alla arbetesnarkomaner och blivande arbetsnarkomaner : Erkänn det aldrig!
För har du väl talat om det för andra så kommer du aldrig mer att få arbeta med rimliga tidsgränser (jag menar med rimlig deadline, inte arbetstider).
Mitt näst bästa råd är att säga att du inte har tid! Det har du antagligen inte heller.
Jag älskar att ha saker att göra, fullt upp och ett fullpakat schema! Men begär inte att jag ska gör två månaders arbete på bara två veckor! Det går inte, inte utan ordentliga direktiv... vilket jag sällan får tyvärr...
Nej, nu ska jag hinna äta lunch (har inte hunnit med frukost ens) innan jag måste ta i tu med nästa grej.

Ja, det är precis så det känns när jag går ut och går. Jag tar en paus från allt, föreningen, tidningen, plugget och livet, ja allt.
Det är underbart att bara få gå och inte tänka på något annat ä hur vacker hösten är och hur skönt det är att vara ute en stund.

Urk, jag tycker inte om att skriva pm. Nej jag verkligen avskur det.
Det känns som om det bara är en slarv-variant på att skriva uppsats, uppsatsskriving för den som är lat.
Dessutom är det ofta mycket roligare att få skriva en uppsats, man får mer handledning och har större friheter när det gäller ämne, metod och urval.
Fast det här pm:an gick hyfsat, i alla fall med tanke på at jag har feber och sjukt ont i halsen och inte egentlgien orkar koncenterar mig. Jag vill bara sova, så kraslig känner jag mig. Jag blev färdig imorse vid sju, 1353 ord om lidandet och godheten som tema i bibeltexterna Ester och Job samt Epikuros epistel om Sedeläran. Känns som en jätte prestation, fast jag vet att det i princip är frågan om tre sidor svammel. Men färdigt tre timmar innan inlämning är helt okej.
Dessutom hade jag ganska mycket hjälp av min kursare, han som är så söt. Vi ägnade nästan hela dan åt att tillsammans igår med att diskutera frågeställningar och texter (hos mig), flera timmar på kvällen åt att faktiskt skriva pm:orna (hemma hos honom) och sen satt vi och peppade varandra på msn halva natten; "bara si och så många ord kvar", "snart klara" osv.
Han har sitt seminarium nu, jag hade mitt tidigare så jag håller tummarna för att det går bra och att vi båda blir godkända på våra arbeten. Jag möte honom på vägen hem så jag vet att han kom dit i alla fall.
Men det var nära att jag inte ens tog mig till seminariet själv. Men när jag väl var där satt jag som en zombi, helt förstörd, trodde ett tag att nu svimmar jag men jag klarade mig och nu ska jag ta och krypa ner i min säng och sova mig frisk för så här kan jag inte ha det heller.