Criticalmalfunction

Jag har frågat det förr och jag gör det igen: varför tog jag det här jobbet och varför står jag ut?
Svart är att jag inte vet... eller snarare att jag inte kan bestämma mig.
Jag älskar den kaos och kris som kommer som ett brev på posten varje gång deadline närmar sig, men jag hatar det också. En sorts hatkärlek som jag är lite beroende av faktiskt. Kanske för att det händer saker och jag går i gång på sånt. En sort arbetsnarkomanins masochism.
Jag har hört otaliga gånger från nära och kära att jag borde sluta, att det inte kan vara bra. Men jag är som helt beroende av det. En del människor får en kick av att nästa, men bara nästan, inte klara sig. Kanske är jag en av dem...

Fast ett par saker måste jag erkänna:
Jag är inte journalist! Och tänker inte heller bli det, i alla fall inte avsiktligt.
Jag är ett kontrollfreak och en planeringsgalning när det gäller andra, men är dåligt på att planera långsiktigt när det gäller mig själv.

Ibland älskar jag Svt. Man kan se så mycket intressant saker på svt om man har tv på under dagen. Som just nu tittar jag på en föreläsning om Kreativitet.

Titta på det på webben:
http://svt.se/2.59808/24_direkt

Igår var det fest! Snacka om fest föresten.
Vi började med knytkalas. Åtta personer i ett litet kök, men det gick det med och allting var jättegott (fast jag åt inte av köttfärslimpan, men den var nog god den med.) Vi hade jättetrevligt och det var väldigt lyckat.
Sen gick vi och såg matchen. Tyvärr gick det ju inte så bra för svenska laget. Men det förstörde inte vår feststämmning. Så sjungande och glada trillade vi bort till Etage och då hade vi decimerats till bara tre, men vi tre var väldigt glada och sen dansade vi till strax efter två.
Jag älska att dansa och har verkligen inget emot att dansa nykter, men det är det ju inte alla som vill. Men som alltid när jag är ute och dansar så pratar vi alltid om varför man går ut.
Jag går ut för att dansa, för att jag tycker om att dansa och för att jag älskar musik. Dansar gör jag var somhelst om jag hör en bra låt: hemma i lägeheten, på busshållplatsen eller på dansgolvet.
Jag brukar tänka när jag dansar; varför inte? Jag är ung och glad och när jag har dansat hela natten så går jag hem och sover gott i min breda säng, ensam! Och jag kan gå upp sent och äta frukost i sängen och läsa tidningen ifred. Dessutom märker jag inte om folk tittar på mig eller stöter på mig, jag fattar inte sånt men å andra sidan så bryr jag mig inte. Så jag går ut för att just dansa och inget annat. Och när jag går på pub så är det för att jag vill sitta och prata med en vän och dricka en god öl och inget annat.
Pia frågade på vägen hem: varför kan man inte gå ut när man har pojkvän(?), det borde man ju kunna göra. Ja, det undrar jag också. Men å andra sidan trivs jag med att leva som jag gör, som singel och herre i mitt eget hus som man brukar säga.

Vill du bli journalist eller spetsa till ditt CV?

Sitter du på hemma på kammaren med stora drömmar om att bli journalist eller vill du bara så här i lågkonjunkturstider passa på att spetsa till ditt CV? För Rabalder spelar det ingen roll vilket ditt motiv är. Vi söker både permanenta skribenter samt de som kan tänka sig att skriva någon enstaka artikel. Kanske brinner du av bra idéer men kan inte formulera ner de på papper, ingen fara! Kontakta Rabalders redaktion så hjälper vi dig med allt från research, vinkling till korrekturläsning: [email protected]

-

Snyggt jobbat Josefine! Ser jätte bra ut!

Det som står nedan är taget direkt ur UH's offentliga politiska program:

15. Ta bort myten att teckenspråket skulle hämna den talet språket!


Nej, teckenspårket hämmar inte talspråket men ibland undrar jag om någon skulle märka.
Har man ett så dåligt skriftspråk så tror jag inte folk bryr sig om att fundera på om teckenspråket är bra eller dåligt. Man är för upptagen med att fundera ut hur man kunde missa den språkruvpan i redigeringen!
Vad står det egentgligen?

Ibland måste jag springa för att inte tappa balansen och falla handlöst, andra gånger kan jag inte ens stå upp.

Jag cyklar som en dåre. Fort fortare fortast. Benen pumpar och jag tar i med alla krafter jag har, lägger hela min tyngd bakom varje nedtramp, använder kraftreserver som jag inte ens visste att de fanns där. Ända tills jag nästan inte kan andas. Allt jag hör är dånet av mina hjärtslag, så tät ihop att jag inte kan skilja dem åt, räkna dem är omöjligt.

Lungorna hotar att sprängas i bröstet, bara då kan jag slappna av och låta hjulen rulla.

När jag kommit av cykeln går jag som i trance, andas fortfarande med tunga hårda flämtningar och närmast svajar fram på mina höga klackar.

När jag hämtat andan igen - på riktigt, inte bara så att jag kan få in luft utan även slutat flämta slutat ha ont i luftrören och lungorna - står jag nere i kurslitteraturrummet på Karin Boye - det på nedersta planet under marknivå. Rör vid bokryggar, läser titlar och känner att jag är lugn.

Jag tar trappan upp till markplan igen och cyklar lugnt genom engelska parken mot Carolina. Sen går jag, långsamt och svagt svajande, vidare ner mot stan och stadsbiblioteket – hela vägen med blicken framåt utan att egentligen se något, det är som om jag ser det på film istället för att jag är där, som om det inte är på riktigt utan något jag bara ser. Som om jag ser det på film, påminner om fransk avantgardefilm med bleka färger och lite kornig film - men det känns inte som det är verkligt. Ingentign är riktigt verkligt, det går för långsamt, färgerna ser fel ut.

Inne på stadsbiblioteket styr jag stegen mot den medicinska facklitteraturen. Vid psykiatrihyllan hittar jag snart en bok som jag plockar åt mig trots att det inte ens var i närheten av det jag letade efter.

Snart har jag famnen full. Jag tycker boktraven hårt mot bröstet när jag går för att låna dem.

När jag kommer ut med väskan ned tyngd av böcker ser jag himmeln, den som jag hade glömt. Den är det enda jag ser. Allt jag vill se

Hur kunde jag glömma den?

Men varför fråga, jag kommer att glömma den tids nog igen trots att de är allt jag ser just då. Det har jag inga illusioner om.

Ingen ordning. Så kan man sammanfatta lägget just nu.
Det är ingen ordning helt enkelt på varken pappren, böcker eller på tankarna i mitt huvud.
Jag har en dag på mig att revidera mitt PM: jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska uttrycka mig. Tre dagar på mig att redigera textena till tidningen: jag vet inte ens om jag fått alla texter och knappt ens vilka texter som ska med.
Jag känner mig både stressad och oinspirerat sysslolös. Jag skriver en mening där, läser en sida här och får egentligen ingenting gjort. Ovidkommande tankar ockuperar mig gång på gång.
Jag har tråkigt och är så smått sällskapssjuk. Ensam har jag tråkigt. Tillsammans med andra är jag ständigt på flykt från mitt dåliga samvete.
Varför är det alltid så mycket enklare att säga att åt andra att skapandet har sina speciella födslovånda när man inte kan säga det övertygande nog till en själv. Det går inte att tro på det helt enkelt. Vad ska jag göra egentligen?

Ja, igår gick vi runt på nålar hela dan. Men så ringde Micke och berättade att de fått en liten pojke. Han ska heta Isak. Har sett en bild på honom, han är ganska söt faktiskt.

Underbar. Underbar! UNDERBAR!

*sjunger* Du är min hjälte för du vågar vara rak. Du är min hjälte för du är precis så svag som jag. Kom och hjälp mig. Jag behöver dig igen. Igen. Igen!

Så bra! *salig*

Jag sitter här i sängen med tända värmeljus i min mörka lägenhet och en kopp kaffe i handen och bara myser. Marsmörker. Visst låter det vackert. Det är det också. Och jag sitter här och har det bra med Kent's melodiska musik i öronen.
Imorgon ska jag vara en duktig student igen och offra några timmar av min eftermiddag åt basgruppsmöte men nu vill jag bara sitta här och filosofera om att vara ung och vara full av önskningar och längtan. En helgad stund i mörkret.

Idag har jag haft introduktions seminarium för en ny del kurs. Vad ska man säga?
Jag tror den här kursen kommer bli krävande men otroligt kul.
Patrik verkar vara ganska krävande med höga förväntningar men han är också väldigt roliga att ha lektion med. Man har givande och konstruktiva diskutioner på hans seminarum och hans är inte negativ som en del lärare.
Jag tror jag har en ny favoritlärare... fast jag har inte bestämmt mig riktigt än. Jag är fortfarande förtjust i Thomas, han är så otroligt sympatisk och ganska udda vilket är uppfriskande.

Junkmail, junkmail... japp det är vad jag får, men det är väl det jag får leva med. I alla fall så länge jag har det här jobbet. Men ibland undrar jag hur full jag var när jag tog det. För det är ju så det är: jag hade drukit när jag tog det.
Men jag ska göra som min vän och stunt att svar på de mail som inte behöver svars på och säga "So what".

Japp, jag har varit på vårdcentralen idag för att ta reda på varför jag är så hängig och varför jag inte blir av med smärtan i halsen. De tog ett prov i halsen på mig, ursh! Det var väldigt obehagligt.
Sen fick jag vänta nästan en timme innan jag fick komma till läkaren, jag höll på att somna flera gånger i väntrummmet.
Läkaren var trevlig och han sa att det inte var något farligt, ingen lunginflammation eller var i bihålorna eller så. Men tyvärr så sa han att min förkylning kan hålla i länge, kanske en vecka till kanske mer. Så vad sa han då om att bli frisk?
Han sa: Unna dig en god bok eller en bra film och ät något gott, glass eller godis och ta det lungt ett tag.
Trevliga råd men det känns lite surt för jag vet att hur jag än låter och hur ont jag än har så måste jag hålla föredrag och lämna in en 10 - 15 sidor lång uppsats på måndag.
Jag ska stanna i sängen... och skriva min uppsats där.