Hate-mail...
Tack!
Kan inte folk fatta att jag inte vill prata med dem... Min s.k. "klasskompisar" från grundskolan/gymnasiet (med undantag av de få som faktiskt varit riktiga vänner och som fortfarande är det) har ungefär lika stor plats i mitt liv som löss.... För mig skulle de lika gärna kunna vara döda, jag bryr mig inte. Vill inte ha dem i mitt liv och bryr mig inte om i fall de hatar mig.
Men de har verkligen INTE mandat att lägga sig i mitt liv. De får skylla sig själva om de blir sårade...
Varför kunde jag inte bara få vara ifred? Skulle det varit så svårt?
När jag tog studenten skulle jag ju slippa er! Det var ju hela poängen!!!!
Så skriv inga arga brev för att ni känner er kränkta, jag bryr mig inte bara jag slipper er!
Humörsvängningar
Gud en så utmattande kväll!
Jag är helt snurrig. Mitt humör har varit värsta jojon idag.
Först var jag lite små surrig för att jag hade grymt ont i huvudet och helst ville ligga hemma och sova och inte alls går på redaktions möte. Men när jag väl var där mådde jag mycket bättre och tyckte det var riktigt kul och givande, kändes som ett bra möte.
Sen på tåget hem blev jag riktigt lack!
Stackars Li fick en massa galla över sig, jag var som en hund som bara skällde. Förlåt, Li, snälla förlåt mig!
Men jag vart så sur för att man stressade mig. Illustratören kom på en vecka före deadline att hon ville ha texterna två veckor innan deadline! Blev helt rasande.
När jag väl kom hem öppnade jag mailboxen och såg att min lärare mailat mig. Jag bävade lite men tänkte det är bättre att ta tjuren vid hornen. Och ett underbart besked mötte mina ögon. Mitt PM som jag hade varit tvungen att komplettera och fruktade skulle bli underkänt hade godkänts! Det var helt underbart att höra.
Nu är jag helt matt och något stressad.
