Criticalmalfunction

Måndag den 28 juli

Nu har föräldrarna semester på allvar så nu är det bara sommarstugan som gäller de närmsta veckorna. Med andra ord är det dags för ett nytt sommarprojekt ute på Lillberga.

Årets sommarprojekt blir (trumvirvel, tack): Renovering av Lillstugan d.v.s. min stuga. Äntligen! Jag har irriterat mig på att tapeterna lossnar i flera år nu. Men nu är det dags och idag satte vi i gång.

 

 

Idag har vi jobbat hårt på projektets första dag. Vi har röjt och rivit tapeter i värmen. Gud vad man svettas men kul är det och det är skönt att se att man kommer någonstans!



En Campari med juice eller två efter en hård arbetsdag är vi värda!





Nu när vi renoverar min stuga bor jag uppe i det vi kallar annexet, den stuga som min bror brukar bo i, men på senare år har den mest varit en förvaringsplats för alla saker jag inte har plats för i min lägenhet. Men nu har vi ställt upp min säng och stuvat om där uppe för att jag ska kunna bo där.



Nu idag flög ”våra” koltrastungar ur boet. Eller vi tror i alla fall att två har gjort det, vi såg hur en av ungarna lämnade boet när solen började gå ner och det finns bara en unge kvar i boet.

---

Bilder på koltrastarna och dess ungar kanske kommer framöver. Pappa fick lite problem med sin dator så det dröjer innan jag kan vissa bilderna men vi hoppas det löser sig snart. Tills dess ha en trevlig sommar// love Abby

Var hittar man inspiration? Jag har undrat i åratal. Jag har jagat inspiration överallt och följt alla råd folk har kunnat ge men ändå har jag aldrig riktigt känt den där lättheten som borde ha varit resultatet. Det vill säga ända tills jag slutat anstränga mig.

Helt plötsligt fann jag att inspirationen var något som kom när jag minst anade det. Helt plötslig när jag satt på centralen och väntade på att byta till tåget mot Eskilstuna så fick jag ett uppslag, och så ett till. Jag bara råkade har min bärbara dator med mig så jag tog upp den och tänkte att jag kunde ju alltid för driva tiden, om det inte blir bra så gör det inte så mycket.

Men datorn i knäet satt jag på perrong 12 satt jag och skrev allt som föll mig in och innan jag visste ordet av hade 40 minuter flugit sin kos och jag klev ombord på tåget med datorn i näven och satte mig på första bästa plats där jag fortsatte att skriva!

Ibland kommer inspirationen när man minst väntar sig det. I alla fall om man ägnar sin tid på resan till att grubbla över saker. På den punkten jag som en hund som gnager på ett gammalt ben, jag har svårt att släppa saker.

Jag kan inte ge några råd om vad man ska göra för att bli inspirerad, det som funkar för mig kanske inte funkar för dig och vise versa. Men ett gott råd kan jag ge; Förkasta inte en idé utan att ompröva den. Ens egna första instinkter brukar vara rätt.

Och ge dig själv en chans att misslyckas också, hur ska man annars lyckas om man inte gör några missa???

Så sitter man här igen. Som så många gånger förr och väntar på ett tåg. Hur länge har jag egentligen spenderat här? Idag ca 20 min, men hur länge av mitt liv har jag ägnat åt att vänta på ett tåg här på centralstationen? Bra fråga, jag började tåg pendla när jag gick sjunde klass.

När jag flyttade till Örebro för att gå i gymnasiet så blev det resecentrum där man satt och väntare, för att inte tala om hur många gånger jag har väntat på byte i Arboga.

Nu är det lite bättre när jag bor i Uppsala. Men varje gång man ska besöka mamma och pappa blir jag smått sentimental.

För mig är Centralen mer än bara en plats där jag har suttit och väntat otaliga gånger. För mig är Centralen en plats med sin alldeles egna karaktär, en gammal vän som alltid finns där men som inte kräver något. Jag har sett den här platsen på morgonen, mitt på dagen och till och med sent på natten, här finns en särskild stämning. Jag har mitt egna sätt att se den här platsen och det känns som om det finns hemligheter som bara jag vet om, bara jag och några få invigda. Här finns mycket som man vanligtvis inte ser som resenär, saker som vem som helst kan hitta om man bara öppnar ögonen och inte låter sig stressas.

Låter konstigt kanske, speciellt som jag själv alltid tycker att folk sölar så när man ska någonstans. Men nästa gång Du befinner dig på centralen så ta dig tid att stanna upp och lyfta blicken. Du kanske får se något du inte visste fanns där!

 

---

skrivet 2008-07-23 12:35

ps. tåget gick 12:50

Uppdrag: Skriv något om diskriminering, men på ett roligt och upplyftande sätt.

Omöjligt! Jag menar sen när är jag någon som blir diskriminerad?

Jag är en ung tjej, etnisk svensk och har en högskoleutbildning (pågående) dessutom är jag både vältaglig och intelligent. Och har ett funktionshinder. So what!

Okej, det påverkar mig dagligen att jag har mitt funktionshinder och det är något som jag får leva med men jag upplever sällan att jag behandlas särskilt annorlunda för det. Jag har aldrig blivit nekad tillträde/medlemskap, aldrig fått glåpord efter mig eller känt mig kränkt eller blivit hotad… i alla fall inte direkt på grund av mitt funktionshinder. Visst har jag upplevt att livet varit orättvist och mitt liv har inte varit en dans på rosor direkt. Men jag har överlevt så här långt och tänker minsann inte ge upp riktigt än.

Men har jag känt att jag blivit diskriminerad för att jag är kvinna då? Inte av någon man i alla fall. Om jag har blivit diskriminerad så är det snarare andra kvinnor som har diskriminerat mig för att jag inte är tillräckligt kvinnlig i deras ögon. Och när det kommer till könsroller så blir vi väl alla diskriminerade emot i dagens samhälle med alla dessa mediekanaler som försöker tala om för oss hur vi måste vara för att bli de vi redan är.

Även om jag skulle ha upplevt att jag blev diskriminerad emot så är det i alla fall omöjligt. Kan man verkligen skriva på ett roligt sätt om diskriminering? Är inte det liksom att förringa ämnet? Vem är det som ska tycka det är kul? Den som blir diskriminerad? Eller den som vet att han slipper genomleva det?

Men vad vet jag? Jag har ju aldrig upplevt hur det är att bli diskriminerad.