Criticalmalfunction

Ja, i väntan på vaddå?

Jag vet faktiskt inte vad det är jag väntar på... att mitt liv ska ordna till sig, det låter ju helt vansinnigt! Om man vill att något ska ändra sig så måste man själv göra något åt saken. Vad tror jag egentligen??
Ibland är jag riktigt naiv... trodde väl aldrig att jag skulle erkänna det men så är det. Jag som alltid sett mig själv som synisk, en förespråkare av torrt förnuft och skepsis, men så är det inte. Tydligen.

Jag vet inte vad jag väntar på eller varför jag skjuter upp saker. Jag bara gör det och hoppas att saker kommer att ordna sig. Långt ifrån allt blir som man tänkt sig, snarare tvärt om... så jag väntar, väntar på ett nytt utgångsläge och en ny plan...

Jag har en lapp på mitt skylskåp där det står att jag måste ringa min terapeut och boka tid. Den har suttit där i två veckor nu och jag har ännu inte ringt. Jag vet inte varför. Jag skulle ju verkligen behöva prata med honom. Men varje morgon tänker jag: "idag ska jag ringa!" men varje kväll konstaterar jag: "inte idag heller" Det blir aldrig av och jag borde verkligen skärpa mig. Hur ska jag annars få ordning på mitt liv? Jag klara det ju uppenbarligen inte utan hjälp.

Kanske väntar jag på att jag ska inse vad det är jag vill göra med mitt liv. Jag gillar att vara student, jag gillar mitt universitet och min lägenhet men jag vet inte vart jag är på väg. Min mamma sa igår att det i alla fall är bättre att testa en massa saker än att gå runt och vara arbetslös. Det måste jag ju faktiskt håla med om men just nu känns det mest som om jag väntar på att den här terminen ska vara över och att jag ska få vara i en annan situation.

Men varför skulle nästa termin vara bättre? Jag vet ju inte ens vad jag ska läsa då?

Jag önskar att jag var lika säker på vad jag höll på med som alla andra verkar vara.

Jag har ett pm att skriva och jag har inte ens kommit på vad jag ska skriva om! Jag känner mig så otroligt stressad. På måndag kommer det vara kört om jag inte har ett pm att lämna in.

Det låter inte mycket eller svårt? skriv två till fyra sidor om något inom ett givet ämne och lämna in det. Det är inte svårt. Inte egentligen. Inte om man har ett liv som fungerar och man har lite struktur?

Saken är den ett jag kan skriva ett pm på några timmar, när mitt liv är under kontroll. När jag har balans och när jag är fokuserad. Men jag är inte i kontroll just nu. Har ingen riktig fokus. Så jag börjar känna stressen.

Varför, varför i hela världen måste man göra den här sortens skitarbeten? Det blir ju bara slarvarbeten i alla fall. Det vill säga från alla utom de som inte har några liv och därför sitter hemma och ägnar sig åt att göra arbeten som det är flera veckor kvar till det ska lämnas in.

Som sagt så handlar ju den här bloggen om mitt liv...

Så jag kanske ska börja med att presentera mig...

Jag är en 22 år gammal tjej som studerar. Någon närmare beskrivning av mig vill jag inte gå in på just nu... I ärlighetens namn tycker jag alltid att det är svårt att ge en bra beskrivning av sig själv. Det kommer nog att fram komma fler detaljer allt efter som Ni lär känna mig.

Några frågor som borde besvaras:

Varför namnet "criticalmalfunction"?

Critical_malfunction är mitt online alias som jag främst använder på olika communitys för att få vara någorlunda anonym (tyvärr kunde man inte få in specialtecken i namnet till bloggen.) Jag trivs med det namnet.

Varför vill jag vara anonym?

Ja, varför inte... dessutom har jag för vana att skriva ganska personliga saker när jag bloggar och då kan det vara skönt att veta att man får vara lite anonym.

Varför en blogg på blogg.se?

Dels så tycker jag om att blogga efter som jag får en möjlighet att uttrycka mig på ett sätt jag gillar och dessutom så är det skönt att få arbeta sig egenom sina tankar.

Men så var det ju så att några av mina vänner tyckte jag borde börja skriva en riktig blogg och inte bara blogga på olika communitys... då tipsade de om blogg.se och på den vägen är det.

Vad handlar det här bloggen om egentligen?

Den handlar om mig och mitt liv. Så enkelt är det. Ibland framstår mitt liv som rena härdsmältan men så kan det ju vara.

Den kommer nog innehålla en hel det personliga händelser, tankar och åsikter. Och det finns en viss betydande risk för att det kommer handla en hel massa om känslor.

Alla som omnämns i den här bloggen kommer inte att omnämnas med deras riktiga namn, till hänsyn för människorna som figurerar i mitt liv.