Criticalmalfunction

Tidigare ikväll ringde min mamma. Hon sa; "kan inte jag komma och hälsa på imorgon? Jag saknar dig så." Blev så glad att jag nästan började gråta. Saknar min lilla mamma så. Och jag behöver verkligen komma ur min lägenhet, tar varje chans jag får.

Så imorgon ska jag träffa min lilla mamsen! *Glad*

Jag sover helt sjukt.

Kanske sover jag drygt fyra timmar i stöten, vaknar och ligger vaken. Efter ett tag, si sådär en till två timmar, så somnar jag om. Har jag tur sover jag utan att vakna några fler gånger fram tills jag är "ikapp". Blir inte bättre av att jag somnar någon gång mellan kl 4 och 6 på morgonen. När jag tvingar mig upp känns det som jag är bakfull eller har blivit slagen i huvudet.

Måste ha hjälp med att hantera mitt sömnproblem snart, annars blir jag ett nervvrak! Kan fan inte leva så här.

Jag har varit olycklig den senaste tiden. Jag vet att Du har märkt det men att Du är för finkänslig för att säga något. Den enkla sanningen är den att jag inte kan leva här.

Här växer inga träd. Här blåser inga vindar. Här smälter snön samma dag den föll. Här är jag som en varg i en bur. Här finns ingen frihet. Varje människa här är ensam i en folkmassa. Jag är hellre ensam i ödemarken.

Ödemarken är i mitt sinne och min själ. Friheten är en hotfull öken genom vilken jag måste vandra, rädd för minsta ljud, rädd för minsta skugga.

Men mest skräkinjagande är frihetes oändlighet, världen som aldrig tar slut och himmlen som breder ut sig över jorden. Ingenstans finns det skydd, allt är öppet och obarmhärtigt. Jorden är sönderbränd och uttorkad som min själ.

 

(Skrivet till en särskild person... H*n förstår mig bättre än jag själv gör ibland. )

Här kommer den. Sanningen. Det vill säga om mina ciggaret vanor, som jag inte alltid är helt ärlig om alla gånger.

Jag röker! Jag kan klämma ett paket på två - tre timmar. Grejen är att jag inte röker så ofta. Det kan gå ett halvår eller mer mellan gångerna.
När är det då jag röker? När jag festar? Eller när jag umgås med andra rökare? Nej!
Jag röker när jag är ensam och  känner mig nervös och uppskruvad. Oftast sammanfaller det med att jag blir grymt sällskapssjuk och har svårt att sitta still.
Jag brukar försöka få någon att tala i telefonen med mig när jag röker, i min mobil och så går jag ut på en promenad med ciggarettpaketet och tändaren i fickan.

Där har ni det. Det är inget jag rekomendrar.

Ja,  visst är det en jäkla soppa. Så här är det:


Jag träffade en kille på ett bröllop. Han hade flickvän men hon var inte där. Mer eller mindre på fyllan så beklagade han sig, "hon har varit otrogen, jag är olycklig" etc. och tyckte jag såg jävligt bra ut.  I ärlighetens namn var jag också på fyllan och kännde mig lite låg. Tänkte att ett sympati-knull dör man ju inte av. Om det bara varit så väl!

Nåja, jag gick efter han somnat fram på morgonkvisten och tänkte att honom ser jag aldrig igen och inte gjorde det mig något. Men så tänkte inte han. Han ringde (jag bode tillfälligt hos min vännina på vars bröllop vi träffats så han ringde dit) och frågade efter mig. Vad skulle jag göra??? Säga; "vi hade kul på fyllan men ägna dig åt din tjej istället" ??  Icke. Sanningen att säga var jag smickrad, det är inte så ofta jag är med om den typen av saker. Hur som så ville han hålla kontakten (varför kan man ju fråga sig, men det gjorde jag inte.)

Jag reste hem och tänkte väl inte mer på den saken. Vi höll kontakt och efter ett tag började han berätta om hur han inte stod ut med sin tjej. Hur som så bestämmde han sig för att han inte ville vara med henne längre. Han sa han ville vara med mig istället.
Märk väl att jag ALDRIG krävde att han skulle göra slut eller ens uttryckte några åsikter om hans förhållande. Jag trodde väl aldrig riktigt på det.

Han gjorde slut med sin flickvän och bedyrade sin kärlek till mig. Han ville vi skulle vara ihop och dillade en massa om vad han skulle vilja. Jag jamsade med. Med tiden blev jag väl ganska svag för honom. Till slut blev jag väl förälskad i honom. Man blir ju lite dum då som bekant, framför allt blir jag det.
Han kom och hälsade på och stannade ett bra tag.

Sen började det bli glest mellan  samtalen och framför allt kärleks förklaringarn (det tyckte jag var ganska skönt, har aldrig varit "gulle-dig" typen.) Var redan när vi träffades på väg in i en depression som inte blev bättre av allt det här. Och alla andra saker som hänt nu på hösten.

För en vecka sen bestämmde jag mig för att skita i honom. Jag tänker ägna mig åt mig och inte jaga honom. Jag är inte den typen som jagar en kille.


Varför då denna upprepning av höstens händelser?
Jo, senaste nytt är att han har blivit ihop med sin flickvän igen.

Varför angår det mig? Det kanske det inte gör men jag tycker det är så jävla onödigt! Varför gjorde han slut med henne till att börja med? Varför sa han inte att han ville vara med henne för?

Jag blir så irriterad på alla som ska vara så jävla hänsyns fulla. Fatta att jag kunde ägnat hösten åt att ordna upp en massa annat trassel som förekommit under hösten som jag inte haft tid till. Varför är det alltid jag som har den mest liberala inställningen???

På något vis lyckas jag alltid snubbla över jäval romatiskta konservatister! Varför??? Nej, jag ska åter gå till att inte ha något kärleksliv, det är mycket bättre för min hälsa och mitt humör.


Jag tycker att han och hans flickvän förtjänar varandra, de verkar ju vara lika förvirrade och olyckliga.

Man kan bli kollrig på alla mediciner till slut. Vissa dagar blir jag det också. Blir bara så less. Magkatarrsmedicinen, p-pillerna och järntabletterna har blivit en jobbig morgonvana. Vatten och piller, piller och vatten - som om mornarna inte var jobbiga nog. Dessutom tappar man ju apatiten. Vem fan vill äta frukost när hällt i sig mängder med vatten och en näve tabletter?

Inte jag! Och frukost är svårt nog som det är.

 

Min terapeut tycker att jag bord överväga att äta anti-depressivt.

 

Jag vet inte vad jag ska tycka.

Jag vet att det skulle kunna vara en lösning, att det skulle kunna hjälpa.

Och jag vill det. Väldigt mycket! Mer än något annat vill jag få ordning på den här röran som ska föreställa mitt liv.

Men jag vet inte om jag klara av att hantera eventuella biverkningar.

 

Det är liksom det som är problemet. Man måste vara så förbannat stark för att orka vara sjuk. Och jag orkar inte vara stark just nu. Det är inte värt det. Man bara skriker sig hes utan att bli hörd och sen känner man sig sämre än innan. Till slut orkar man inte bry sig om att man inte mår bra, så man fortsätter tills man kollapsar.

 

Men anti-depressivt kan vara bra. Det kan vara vad jag behöver nu. Önskar bara jag slapp ta en massa piller.

 

Men jag behöver bara äta magkatarrsmedicinen i en vecka till. Och då kanske det känns bättre. Jag hoppas det.