Piller och tabletter
Man kan bli kollrig på alla mediciner till slut. Vissa dagar blir jag det också. Blir bara så less. Magkatarrsmedicinen, p-pillerna och järntabletterna har blivit en jobbig morgonvana. Vatten och piller, piller och vatten - som om mornarna inte var jobbiga nog. Dessutom tappar man ju apatiten. Vem fan vill äta frukost när hällt i sig mängder med vatten och en näve tabletter?
Inte jag! Och frukost är svårt nog som det är.
Min terapeut tycker att jag bord överväga att äta anti-depressivt.
Jag vet inte vad jag ska tycka.
Jag vet att det skulle kunna vara en lösning, att det skulle kunna hjälpa.
Och jag vill det. Väldigt mycket! Mer än något annat vill jag få ordning på den här röran som ska föreställa mitt liv.
Men jag vet inte om jag klara av att hantera eventuella biverkningar.
Det är liksom det som är problemet. Man måste vara så förbannat stark för att orka vara sjuk. Och jag orkar inte vara stark just nu. Det är inte värt det. Man bara skriker sig hes utan att bli hörd och sen känner man sig sämre än innan. Till slut orkar man inte bry sig om att man inte mår bra, så man fortsätter tills man kollapsar.
Men anti-depressivt kan vara bra. Det kan vara vad jag behöver nu. Önskar bara jag slapp ta en massa piller.
Men jag behöver bara äta magkatarrsmedicinen i en vecka till. Och då kanske det känns bättre. Jag hoppas det.
