I väntan på
Ja, i väntan på vaddå?
Jag vet faktiskt inte vad det är jag väntar på... att mitt liv ska ordna till sig, det låter ju helt vansinnigt! Om man vill att något ska ändra sig så måste man själv göra något åt saken. Vad tror jag egentligen??
Ibland är jag riktigt naiv... trodde väl aldrig att jag skulle erkänna det men så är det. Jag som alltid sett mig själv som synisk, en förespråkare av torrt förnuft och skepsis, men så är det inte. Tydligen.
Jag vet inte vad jag väntar på eller varför jag skjuter upp saker. Jag bara gör det och hoppas att saker kommer att ordna sig. Långt ifrån allt blir som man tänkt sig, snarare tvärt om... så jag väntar, väntar på ett nytt utgångsläge och en ny plan...
Jag har en lapp på mitt skylskåp där det står att jag måste ringa min terapeut och boka tid. Den har suttit där i två veckor nu och jag har ännu inte ringt. Jag vet inte varför. Jag skulle ju verkligen behöva prata med honom. Men varje morgon tänker jag: "idag ska jag ringa!" men varje kväll konstaterar jag: "inte idag heller" Det blir aldrig av och jag borde verkligen skärpa mig. Hur ska jag annars få ordning på mitt liv? Jag klara det ju uppenbarligen inte utan hjälp.
Kanske väntar jag på att jag ska inse vad det är jag vill göra med mitt liv. Jag gillar att vara student, jag gillar mitt universitet och min lägenhet men jag vet inte vart jag är på väg. Min mamma sa igår att det i alla fall är bättre att testa en massa saker än att gå runt och vara arbetslös. Det måste jag ju faktiskt håla med om men just nu känns det mest som om jag väntar på att den här terminen ska vara över och att jag ska få vara i en annan situation.
Men varför skulle nästa termin vara bättre? Jag vet ju inte ens vad jag ska läsa då?
Jag önskar att jag var lika säker på vad jag höll på med som alla andra verkar vara.
