Hur kunde jag glömma himmeln?
Ibland måste jag springa för att inte tappa balansen och falla handlöst, andra gånger kan jag inte ens stå upp.
Jag cyklar som en dåre. Fort fortare fortast. Benen pumpar och jag tar i med alla krafter jag har, lägger hela min tyngd bakom varje nedtramp, använder kraftreserver som jag inte ens visste att de fanns där. Ända tills jag nästan inte kan andas. Allt jag hör är dånet av mina hjärtslag, så tät ihop att jag inte kan skilja dem åt, räkna dem är omöjligt.
Lungorna hotar att sprängas i bröstet, bara då kan jag slappna av och låta hjulen rulla.
När jag kommit av cykeln går jag som i trance, andas fortfarande med tunga hårda flämtningar och närmast svajar fram på mina höga klackar.
När jag hämtat andan igen - på riktigt, inte bara så att jag kan få in luft utan även slutat flämta slutat ha ont i luftrören och lungorna - står jag nere i kurslitteraturrummet på Karin Boye - det på nedersta planet under marknivå. Rör vid bokryggar, läser titlar och känner att jag är lugn.
Jag tar trappan upp till markplan igen och cyklar lugnt genom engelska parken mot Carolina. Sen går jag, långsamt och svagt svajande, vidare ner mot stan och stadsbiblioteket – hela vägen med blicken framåt utan att egentligen se något, det är som om jag ser det på film istället för att jag är där, som om det inte är på riktigt utan något jag bara ser. Som om jag ser det på film, påminner om fransk avantgardefilm med bleka färger och lite kornig film - men det känns inte som det är verkligt. Ingentign är riktigt verkligt, det går för långsamt, färgerna ser fel ut.
Inne på stadsbiblioteket styr jag stegen mot den medicinska facklitteraturen. Vid psykiatrihyllan hittar jag snart en bok som jag plockar åt mig trots att det inte ens var i närheten av det jag letade efter.
Snart har jag famnen full. Jag tycker boktraven hårt mot bröstet när jag går för att låna dem.
När jag kommer ut med väskan ned tyngd av böcker ser jag himmeln, den som jag hade glömt. Den är det enda jag ser. Allt jag vill se
Hur kunde jag glömma den?
Men varför fråga, jag kommer att glömma den tids nog igen trots att de är allt jag ser just då. Det har jag inga illusioner om.