Criticalmalfunction

Ja, inte vet jag. Jag är helt förvirrad.
Allt börjar med den brilljanta idén att ta en impuls resa till Köpenhamn. En otroligt illa planerad resa, som en särskild någon mer eller mindre tjatat sig till att få sällskap på.
Nåja, vi skulle åkt igår men så ställdes det in och han blev sur på oss, jag och min bästa vän.
Jag försökte vara lite söt och ha lite humor, skämt om saken och så. Men då blev han sur på mig, sa något om att han inte tjurade för det gör inte en man (jag sa aldrig att han tjurade), försöker stämpla mig. Jag blev så sur för han har ingen rätt att uttala sig om hur jag är och om det är rätt eller inte.
När jag bliv sur kan jag inte ta emot en ursäkt, jag vet det kanske inte är så smart men jag bara är sån, kan inte ta till mig det. Alla som känner mig vet att det går över, att det blir bra sen, jag är inte långsint men jag har en kort stubin ibland.
Så han försökte dumpa mig (hur man nu dumpar någon som är en nära vän?? begriper mig verkligen inte på honom ibland.)
Men jag är inte sur längre... så nu vill jag bli sams... men han svara inte. Så han får väl tjura då om det är vad han vill.
Gud, så komplicerat han gör det!
Det skulle varit så mycket enklare om han var min pojkvän får då kunde jag skälla ut honom, ge honom en örfil och kyssa honom tills han inte vet vad som är upp och vad som är ner. Det är alltid lättare att grälla med någon som man "bara" är ihop med för då kan man verkigen gå.
Men jag är inte hans flickvän och jag vill inte bli det heller!